Half-Life-kartongen

Det första spelet släpptes 1998 och fick tre expansioner (Opposing Force, Blue Shift och Decay) innan det var dags för uppföljaren Half-Life 2 (2004). Tvåan har än så länge två regelrätta expansioner (Episode One och Episode Two) och en tredje är utlovad.

Så varför har jag tagit mig an detta tillsynes övermäktiga projekt? Jo, utan att gräva för djupt i Wikipedia (rädd för spoilers) så kan man konstatera att Half-Life är en klassiker. Spelet har varit tongivande för fps-genrens utveckling, och älskats av såväl kritiker som spelare. Det är modern till Counter-Strike och Portal-serien. Och det har gång på gång röstats fram till ett av de bästa spelen någonsin.

Half-Life 2- kartongen

Blitzcrank, robot med grepp om saker.

Iallafall så är en av HK-herrarna en inbiten LoL-spelare sedan ett tag tillbaka, och igår höll han en liten introduktion för några av oss. Jag är normalt inte en RTS-spelare (eftersom min simultankapacitet under stress är i det närmaste obefintlig), men att samlas med några vänner och vara n00bs tillsammans är ju aldrig fel. Dessutom styr man ju faktiskt bara en enhet i LoL.

Eftersom jag inte kan ett dyft om DotA, LoL eller HoN förutom att det typ är en avknoppningsgenre från Warcraft, så tänker jag inte fördjupa mig i det. (Jag kollade just upp på Wikipedia att genren kallas MOBA, Action RTS eller kort och gott DotA.)

Jag testade mest robothjälten Blitzcrank, som gjorde mig glad med sin förmåga att dra till sig fiender med en kedja i stil med deathknightförmågan Deathgrip. Jag kan erkänna direkt att jag var rätt kass, men jag och min man lyckades ändå hitta synergi och göra några minnesvärda gemensamma blixtattacker mot datorn (Ja, vi vågade bara spela mot bots… Jag tycker vi var modiga ändå!).

Nästa vecka ska vi köra igen, och tills dess ska jag försöka läsa på litegrann, så jag fattar lite mer vad jag sysslar med. Någon som har ett tips till en nÅÅb så tas det tacksamt emot!

Orchens evolution: Morrowind, Oblivion, Skyrim

Igår testade jag Skyrim som hastigast och har därför ingen djupanalys ännu. Men ett första intryck har jag såklart fått:

Oblivion revamped!

Så kände jag. Det är Oblivion fast slipat, putsat och lackat. Efter fem minuter hade jag glömt hur Oblivion faktiskt såg ut och ersatt minnet med Skyrim. Vilket jag bara är tacksam för

Spelet inleds i sann elder scrolls-anda med att man vaknar upp i bojor, utan vare sig en framtid eller ett förflutet. Därifrån kastas man in i händelsernas centrum och får tidigt välja sida i ett rådande inbördeskrig i det nordiska riket Skyrim. Jag skapar en vildsint orch som visserligen ser mer ut som en klassisk mörkeralv, men med vildsinta betar i underkäken.

Till skillnad från Oblivion matas man inte med någon profetia eller ett livsviktigt uppdrag i spelets startsekvens, utan släpps ut i världen med full handlingsfrihet. Och det är jag evigt tacksam för. Oblivions största svaghet, enligt mig, var just denna ambivalens mellan en enorm värld att upptäcka å ena sidan, och ett överhängande hot om världens undergång som ligger i dina händer å andra sidan. Ett tråkigt, linjärt men livsnödvändigt huvudspår i historien som varje rollperson med självbevarelsedrift och/eller medkänsla borde känna sig nödgad att följa så fort som bara möjligt. Och alla fantastiska sidouppdrag som man stressar igenom på vägen med en klump av dåligt samvete i magen…

Nä, nog om Oblivion, poängen är att i Skyrim verkar du slippa det här. När jag släpps lös i fjällen har jag uppdraget ”Du-kan-åka-till-den-här-staden-om-du-är-sugen-på-att-gå-med-i-rebellrörelsen” i journalen. Det är allt. Jippie!

Bristen på handhållning är alltså bara ett plus när det kommer till handlingen, men tyvärr gäller samma premisser när det kommer till spelmekaniken. I första byn slår jag ihjäl en höna och blir avrättad på plats, utan rättegång, medan ett barn berättar att hönor är värdefulla djur. Jag lyckas inte lista ut hur jag använder orchernas medfödda förmåga att gå bärserkargång, och jag missar att plocka upp ett bättre enhandsvapen för att jag tror att det är en tvåhandare…

Överlag är jag positiv och väldigt sugen på att köpa ett eget exemplar så jag slipper snylta på mannens.

och såhär såg orcherna ut i Daggerfall!

Igår blev jag klar med Braid, så nu pryder bilden här ovanför mitt skrivbord på datorn. Hatten av för utvecklaren Jonathan Blow. Så otroligt smart, vackert och inspirerande. Om du inte redan har spelat – gör det! Finns på steam.

Cursed Treasure: Don’t Touch My Gems

Här kommer en boss...

Det här är ett fantastiskt välgjort Tower Defense. Ljudeffekter, tema och animationer är underbara, och spelupplevelsen väldigt smidig och intuitiv. Det roligaste med spelet är de tre torntyperna som verkligen har fått varsin distinkt personlighet: orchbunkrarna är skjuter välriktade pilar, de odöda kryptorna hemsöker inkräktare med skräckinjagande besvärjelser och demontemplens eldkvastar bränner alla som kommer för nära. Dessutom finns två unika uppgraderingsvägar för varje torntyp, så att man verkligen kan variera sin taktik.

Man hackar sig igenom de 15 levlarna ganska fort, men får man abstinens (det får man!) så är det bara att leta upp Cursed Treasure: Level pack, för ännu mer hjältemord medelst ondskefulla försvarstorn.

Bloons TD 4

Psykedelisk bandesign...

Bloons är en underbar serie, där tornen utgörs av apor som av någon outgrundlig anledning gör allt de kan för att stoppa osannolika mängder färgglada ballonger från att ta sig från punkt A till punkt B. Handlingen i spelet må vara kryptisk, men jag är inte den som klagar.

Det är värt att spela bara för att få fylla öronen med det poppande ljudet av hundratals sprickande ballonger!

Alla spel i serien (Bloons TD 1-4) är bra så välj och vraka, eller varför inte spela sig igenom hela serien från början till slut?

En evighet av listiga ballonger ligger framför dina fötter.

GemCraft Chapter Zero

Nejnejnej, inga monster i huset!

Hoppsan, här var det monster...

GemCraft har nog den mest ambitiösa handling jag någonsin stött på i genren. Utan att gå in på detaljer så är du en trollkarl som kan tillverka magiska ädelstenar. Stenarna kan placeras i torn och skjuter därifrån monster. Det roliga är att stenarna kan flyttas runt mellan olika torn, sättas ihop med varandra till starkare stenar, eller kastas som bomber på fienderna. Det finns en uppsjö av olika stenfärger som ger olika egenskaper, och bygger du ihop stenar av olika färg så får du stenar med flera egenskaper.

Jag ska dock erkänna att jag har blandade känslor för GemCraft. Det är ett spel med så mycket innovativa idéer, men samtidigt en del skumma designval. Jag malde ner ganska många timmar i det första spelet i serien trots att det kanske var lite väl långdraget på sina stället, och användarvänligheten hade sina brister. Sedan kom uppföljaren (som i handlingen utspelar sig innan första spelet), och mycket var bättre. Förutom en viktig sak: Nu krävdes ännu fler timmar av malande (ehm, ”grinding” för den som är insatt i engelska språket) för att klara spelet, rent orimligt många timmar faktiskt, och det var enbart massiv tentaångest som fick mig att övervinna lusten att ge upp.

Men spelet är ändå med på min lista. Det är ett bra spel. Tycker dock att man ska hålla sig till Chapter Zero som är det bästa spelet i serien om du frågar mig.

Exakt hur får tiden utvisa, men med stor sannolikhet kommer det bli en mix av spelutveckling (programmering, grafik, design) och spelande (vad jag spelar just nu, vad jag vill spela, och vad jag tycker om olika spel).

Nu har jag en lång och hård slutspurtsvecka i skolan framför mig innan terminen är slut. Därefter väntar en sommar fullspäckad med äventyr i form av studier, hobbyprojekt och gaming. Vi ses!